Högt på fallets ormbunkssnår (Gullebarns vaggsånger 5)

1. Högt på fallets ormbunkssnår
solens kula sitter.
Gullebarn med moder går
över ljungens glitter.
Gullebarn skall dristigt stå
mitt på själva kulan.
Klipp och klapp, tag träskor på,
annars bränner sulan.

2. Solen är ett nystan blott
som från överfulla
spolar sina trådar fått.
Det begynner rulla.
Gullebarn, känn luftens drag.
Sök ej fäste fatta.
Garnets ända håller jag;
stå blott kvar och skratta.

3. Vilda bli ditt nystans språng
gnistor stänka vida.
Stubbar knäckas vägen lång
utför fallets sida.
Kvistar vitna där som ben
efter jättetjurar.
Hi! Det susar över sten,
mumlar som i lurar.

4. Kolarns hund på risig brant
vädrar skrämd och murrar.
Redan bakom jordens kant
du i rymden snurrar.
Var, min pilt, blev nu ditt skratt?
Svartnar det för öga?
Djupet är en stjärnklar natt
och en natt det höga.

5. Apsaraserna i dans
med sitt sönderryckta
jungfrudok av månskensglans
skrida vid sin lykta,
födda ur ett moln av doft,
när de gudafödde
saligt vintergatans stoft
i sin nektar strödde.

6. Alla söka de i ring,
söka blott det samma,
och en jord, ett underting,
är var lyktas flamma.
Men ditt nystan viner runt,
faller, faller, faller
mot en ö, där blott ett tunt
töcken spänt sitt galler.

7. Ön är blå Elysium.
På dess myrtenstränder
trampar du de dödas rum,
grips av deras händer.
Var av dem vill leda dig,
har sin egen lära.
Hur sen livet styr din stig,
följa de dig nära.

8. Krokbent, luden, brun och hes
stapplar ur sitt käril
gamle far Diogenes:
— Halt, min unga fjäril!
Du är yr och du är het;
vatten finns i sanden.
Bästa skopa som jag vet
är den blotta handen.

9. Saladin står klädd i järn,
väntar svart ditt möte.
Var rubin som på en tjärn
purpurrött ett flöte:
— Fast till sådan liten fot
de för stora målats,
tag dock mina järnskor mot;
dina träskor kolats.

10. Nu Sibyllan kallar sträv.
Svavelångans täta
skyar gulnat kåpans väv:
— Snart skall klart du veta,
när ditt nystan genomrökt
i min brunn fått falla,
vad som luftens jungfrur sökt,
vad vi söka alla.

11. Hör ur brunnens svalg en röst:
— Mången sökt med heta
blickar i sitt eget bröst.
Gosse, det vi leta,
är det barn, som, en gång man,
lyfter soln ur töcknen.
Gullebarn, om du blev han,
blev vår väg ur öknen! —

12. Nu har tråden lupit ut.
Jag är trött att vaka,
nystar i en snabb minut
sol och dig tillbaka.
Re'n du klättrar från din dust
storögd, varm och naken.
Nej, godmorgon! Det blev ljust.
Gullebarn är vaken.