Eftersom vid kyrkliga förrättningar allt oftare efterfrågas "psalmer som inte talar så mycket om Gud och Jesus", publiceras här en alternativ psalmbok till den kyrkliga. Men även troende kristna torde ibland kunna finna viss uppbyggelse i den ordmusik som tonar fram även, och kanske inte minst, i denna samling. Och åtminstone första trosartikeln torde här stundom komma till visst uttryck, oavsett om Skaparen nämns vid namn eller ej. Eller också kanske mera en "själens dunkla natt".
fredag 3 juli 2020
Allting i världen ger orsak att dricka
1. Allting i världen ger orsak att dricka,
när som man saken vill utgrunda rätt.
Ödet må fröjd eller vidrighet skicka,
allt till att möta finns endast ett sätt:
Vinet den glade än gladare gör,
jagar bekymret och sorgen förstör.
2. Tiderna äro just så som man tar dem;
griller ej fräta den rusiges själ.
Fröjdoms med vänner, så länge man har dem –
falla de undan, så sjungom: »Farväl!»
Ödet till hugnad åt människor gav
vin båd’ vid barnsöl och bröllop och grav.
3. Allting fördrar man så nöjd under ruset –
vinet den säkraste visheten ger.
Rymmer min älskliga maka ur huset
(som nu tyvärr bland oss händer och sker),
skyndar jag hurtigt att tömma min bål,
dricker med glädje tacksägelseskål.
måndag 29 juni 2020
Bleka dödens minut
1. Ja, du kommer till slut,
bleka Dödens minut,
då med granris min port blir prydd,
då min fönstergardin
utav blommig satin
blir på mitten tillhopasydd,
då min hand har en ros i förvar,
om vars doft ingen aning jag har.
Ja, du kommer till slut,
bleka Dödens minut,
då jag vilar så gömd och skydd.
2. Stärkta veck överallt.
Allting skiner så kallt.
Kandelabern, den hyrda, bär
sina ljus utan glans,
och den svartaste frans,
som fanns köpa, den finnes här.
Våta kinder sig skymma i flor,
såsom rosor i dimma, jag tror...
Stärkta veck överallt.
Allting skiner så kallt
där, som Döden med lien är.
3. Under klockornas vin
in de bära terrin
på en blåmanglad duk, så ren.
Solen, blek bak gradin,
slår i glaskaraffin
ned en stråle med gullgult sken.
Gamla frackar ses runt kring mitt stoft,
alla dunsta de malpappers doft.
Under klockornas vin
in de bära terrin,
en glaserad, med blom och gren.
4. Snart står kammaren kall
med sin svartklädda pall,
tom och dragig och väldigt arm.
Något bortrivet blad
av en krans far åstad
för ett vinddrag från fönstrets karm.
Ute höras de pulsa i snön
under klockornas ängsliga dön.
Snart står kammaren kall
med sin svartklädda pall
och en bårduk på stolens karm.
5. Allt för mycket besvär...
Jag så föga begär.
Bättre varit, att falla få
som ett blad faller ner,
virvlar runt och beger
sig till vila bland stoft och strå.
Daggen faller, och frosten gör vitt,
snart är bladet i smulor förspritt.
Allt för mycket besvär...
Jag så föga besvär
utav klockor och sånger då.
6. Ja... Men har du en ros,
kan du lägga den hos
mig på kullen, när dock du går
vägen strax där förbi
under fåglarnas skri,
medan sommarn, den glada, rår.
Kan min ande med dimfingrar då
vänligt vinka - nog görer den så!
Som en fjäril, som vind
vill jag röra din kind
ibland kors och bland snäckor små.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)