Höstsång i skärgården

 

1. Förgäves i rymden jag forskar
att se utav solen en flik;
farväl, I svartryggade torskar,
abborrar och flundror och sik!
Försvunnen är sommarn, den ljuva,
och öde stå himmel och sjö.
Si så ja, nu kommer det snö,
galoscher och snuva.

2. Ja, hösten han larmar och gormar
så uppblåst, att man kan bli sjuk.
Man kan ej gå upprätt för stormar
och frostbiten är min peruk.
Förskräckt flyttar svalan ur muren
och måsen på Romresa far -
ja, inte en broms får bli kvar
i öde naturen.

3. Märkvärdigt att slikt får passera,
ett väder för varg och för räv!
Vad gör man med solhatt numera
och byxor av bolstervarsväv?
Förminskad är himmelska polen,
av dagsljus man slätt icke vet:
Ponera! Donatis komet
tog månen och solen.

4. Man kan väl ej annat begripa,
än att vår planet är förvänd.
Jag tror att jag stoppar min pipa
och sveper min nattrock kring länd.
Likgott! låt det storma och yra,
jag mår ju som pärla i gull:
jag värmer min lilla kastrull
och stämmer min lyra. 

Se, töcknet de silvergrå vingar

1. Se, töcknet de silvergrå vingar
slår ut över lundarnas sal,
och lyktgubbar dansa i ringar
vid prasslet från kärrängens al.
Ur skrevorna uvarna ropa,
och stormarna tjutande sopa
de virvlande löv ned i dal.

2. Hopkrupen i grantoppen sitter
den urriga korp i sitt bo.
Ur sömnen han stundom uppspritter
vid ulvarnas tjut uppå mo.
Djupt humlan sig borrat i backen,
skogsmyran sig gömt uti stacken
och ödlan i sophögens sko.

3. Sig samla på tusende fläckar
regnpussar, än stora, än små;
och växande, svällande bäckar,
som högt över bräddarna nå,
de svänga i virvlande ringar;
än välva de fjärilens vingar,
än rosens bland kvistar och strå.

4. Och halkig och lös under klacken
blir stigen, som mjölkflickan drog.
Kullstjälpta i mullen på backen
nu ligga så hacka som plog.
Ej ljud mer av lamm eller bägga,
ej fålarna mer höras gnägga,
ej skällorna pingla i skog.

Ack, mitt hus är tomt och öde!

1. Ack, mitt hus är tomt och öde! 
Jag har mist min bästa vän. 
Själv jag längtar till de döde 
och slår nu min port igen. 
För mitt fönster häng gardiner, 
flor ikring min spegel fäst, 
ställ fram glas och karaffiner 
för processen och min präst. 

2. Min vänner, följ min tanka, 
gör min jordafärd ej grann. 
Blott ett litet skrank av planka, 
där min kista ställas kan. 
Svep mig bara i ett lakan, 
som tillhört en viss mamsell; 
lägg en visbok under hakan 
och i mun en karamell. 

3. Fästa baktill på min kista 
en försilvrad mässingsplåt, 
där min födsel och mitt sista 
läsas kan med suck och gråt. 
Skriv: I denna kista vilar 
en olycklig vandringsman, 
skjuten utav Astrilds pilar. 
Amen! Amen! - Sove han!