Vän! i förödelsens stund

1. Vän, i förödelsens stund,
när ditt inre av mörker betäckes,
när i ett avgrundsdjup
minne och aning förgå,

2. tanken famlar försagd
bland skuggestalter och irrbloss,
hjärtat ej sucka kan,
ögat ej gråta förmår;

3. när från din nattomtöcknade själ
eldvingarna falla,
och du till Intet, med skräck,
känner dig sjunka på nytt,

4. säg, vem räddar dig då?
vem är den vänliga ängel,
som åt ditt inre ger
ordning och skönhet igen,

5. bygger på nytt din störtade
värld, uppreser det fallna
altaret, tändande där
flamman med prästerlig hand?

6. Endast det mäktiga Väsen,
som först ur den eviga natten
kysste Serafen till liv,
solarna väckte till dans.

7. Endast det heliga Ord,
som ropte åt världarna: "Bliven!"
och i vars levande kraft
världarna röras ännu.

8. Därföre gläds, o vän,
och sjung i bedrövelsens mörker:
Natten är dagens mor,
Kaos är granne med Gud.

Text: Erik Johan Stagnelius (1793-1823)

Musik: Andreas Holmberg 2009

Du ler med vita tänder

1. Du ler med vita tänder
och läppars röda glans,
och blickens ny sig tänder,
som aldrig nedan fanns.
Du gördlar dina länder
med samma lätta händer
som till din första dans.

2. Du räddat genom åren
ditt friska, knappa hull,
och ännu glänsa håren
som olja och som gull.
Kom, glömmom hjärtesåren!
I löten bräddar våren
sin blomsterskäppa full.

3. Vad sjuka skalder sjunga,
att lyckans tid förgår,
är sant på deras tunga
men vore lögn på vår.
Oss lyfta vingar unga
ur livets kval och tunga
i våra sena år.

Skåda skåda hur det våras

1. Skåda, skåda hur det våras.
Snön har smultit, se och märk.
Än en gång skall vi bedåras
av de gamla underverk.

2. Världen lyser, jorden grönskar,
vindar gå med lätta fjät.
Kanske får jag som jag önskar,
förr än någon anar det.

3. Här i jordens gröna lunder
stundom himlablomster gro,
men för mig ske inga under,
fast jag villig är att tro.

Nu har, till sist, jag blitt så sur och lessen

1. Nu har, till sist, jag blitt så sur och lessen,
så att jag tror jag inte orkar mera,
åt Hälsingland flög mina små intressen,
som en gång hade sig en primavera.

2. En jurydomstol är mig hela världen,
att "gå på hovbal" vill den mig förmena,
och döma från mig mina slott och gärden
och mina jaktrevir och mina renar.

3. Vid Gud, jag ville bo på minareter.
Men si, mitt rum befinns bland jordens svaga
och du har sagt, att världens härligheter
vinns blott av dem, som kunna oket draga.

4. Man unnar mig ej guldet i Alaska,
och nekar mig att höga hästar grensla.
Si, jag är blott en bottenlös tom-taska.
"Jag orkar inte" är min enda känsla.

5. Att leva pauvre blir till sist för djävligt,
och ingen lindring skänka heta tårar,
när livet lider obarmhärtigt sävligt
framåt i ännu bortåt femti vårar.

6. Men dö jag vill ej. Har jag fått den chansen
att leva här ett liv på denna jorden,
så skall jag mans stå i och ha balansen,
så länge som det än finns mat på borden.

7. Och du, som satte dig i domarstolen
och mina låts-domäner dömde från mig,
dig hänger jag liksom en glytt i kjolen
och tigger om en enda smekning från dig.

Högt på fallets ormbunkssnår (Gullebarns vaggsånger 5)

1. Högt på fallets ormbunkssnår
solens kula sitter.
Gullebarn med moder går
över ljungens glitter.
Gullebarn skall dristigt stå
mitt på själva kulan.
Klipp och klapp, tag träskor på,
annars bränner sulan.

2. Solen är ett nystan blott
som från överfulla
spolar sina trådar fått.
Det begynner rulla.
Gullebarn, känn luftens drag.
Sök ej fäste fatta.
Garnets ända håller jag;
stå blott kvar och skratta.

3. Vilda bli ditt nystans språng
gnistor stänka vida.
Stubbar knäckas vägen lång
utför fallets sida.
Kvistar vitna där som ben
efter jättetjurar.
Hi! Det susar över sten,
mumlar som i lurar.

4. Kolarns hund på risig brant
vädrar skrämd och murrar.
Redan bakom jordens kant
du i rymden snurrar.
Var, min pilt, blev nu ditt skratt?
Svartnar det för öga?
Djupet är en stjärnklar natt
och en natt det höga.

5. Apsaraserna i dans
med sitt sönderryckta
jungfrudok av månskensglans
skrida vid sin lykta,
födda ur ett moln av doft,
när de gudafödde
saligt vintergatans stoft
i sin nektar strödde.

6. Alla söka de i ring,
söka blott det samma,
och en jord, ett underting,
är var lyktas flamma.
Men ditt nystan viner runt,
faller, faller, faller
mot en ö, där blott ett tunt
töcken spänt sitt galler.

7. Ön är blå Elysium.
På dess myrtenstränder
trampar du de dödas rum,
grips av deras händer.
Var av dem vill leda dig,
har sin egen lära.
Hur sen livet styr din stig,
följa de dig nära.

8. Krokbent, luden, brun och hes
stapplar ur sitt käril
gamle far Diogenes:
— Halt, min unga fjäril!
Du är yr och du är het;
vatten finns i sanden.
Bästa skopa som jag vet
är den blotta handen.

9. Saladin står klädd i järn,
väntar svart ditt möte.
Var rubin som på en tjärn
purpurrött ett flöte:
— Fast till sådan liten fot
de för stora målats,
tag dock mina järnskor mot;
dina träskor kolats.

10. Nu Sibyllan kallar sträv.
Svavelångans täta
skyar gulnat kåpans väv:
— Snart skall klart du veta,
när ditt nystan genomrökt
i min brunn fått falla,
vad som luftens jungfrur sökt,
vad vi söka alla.

11. Hör ur brunnens svalg en röst:
— Mången sökt med heta
blickar i sitt eget bröst.
Gosse, det vi leta,
är det barn, som, en gång man,
lyfter soln ur töcknen.
Gullebarn, om du blev han,
blev vår väg ur öknen! —

12. Nu har tråden lupit ut.
Jag är trött att vaka,
nystar i en snabb minut
sol och dig tillbaka.
Re'n du klättrar från din dust
storögd, varm och naken.
Nej, godmorgon! Det blev ljust.
Gullebarn är vaken.

Kom grymma död

1. Kom grymma död en afton
och tag mig bort med dig.
//: Min glädje är så liten,
min sorg så bitterlig ://

2. Stig in i skumma rummet,
då vid mitt lampljus jag
//: funderar över livet
vid klockans tröga slag ://

3. Gå tyst, så jag ej ser dig,
gå tätt bakom min rygg,
//: slut mina båda ögon,
så jag får somna trygg ://

4. Men hastigt, mjukt och vänligt,
ty annars rädd jag är
//: att någon skräckfull tanke
mig bliver till besvär ://

5. Ja, hastigt, bäst jag andas,
bjud hjärtat att stå still.
//: O död, jag är dig tacksam -
du gör nog som jag vill ://

6. Min glädje är så liten,
min själ så ringa trygg,
//: kom, grymma död, en afton,
smyg tyst bakom min rygg ://

Text: Birger Sjöberg

Sol och Måne

1. Två vackra döttrar har patron på Vrena.
Som solens ljus och glättig är den ena,
men Måne vill jag kalla hennes syster,
ty hon är smäktande och blek och dyster.

2. Den ena far och glittrar hela dagen
bland vikens vass, i sommargröna hagen,
och som en vårglimt ser man henne glida
på vinterskaren med sin snabba skida.

3. Den blicken ler, den munnens skratt kan sjunga
att locka med sig skröpliga och unga!
Men nalkas manfolk och kärälskligt smilar,
då flyga orden käckt och vasst som pilar.

4. Den andra är en blid men mäktig låga,
ett käril flödande av känsloråga;
hon älskar stilla dröm och svärmisk vaka,
och för en suck hon ger dig två tillbaka.

5. När inspektorn tyrolersittran stämmer,
hon lyssnar hänryckt till dess ljuva jämmer,
bokhållarns fyllbas, hörd från flygelns kammar,
med andakt i sitt hjärta hon anammar.

6. Nu skriver mig patronen: "Mina tärnor
gå, sen du for, med halvt förryckta hjärnor.
Säg, yngling, anar du vart detta pekar?
Välj hur dig lyster, ingendera nekar."

7. Ja, jag vill komma, snart, när hösten stundar,
vill se din hulda blick i gula lundar,
vill lära sitterspel och arior brumma
och läsa vers för dig, du månskensskumma.

8. Se´n vill jag någon lustig soldag kora,
då systern lett och gäckats allt för svåra -
för bägges bålde fader vill jag stånda:
"Giv mig din dotter, man, den solskensblonda!"

Du underbara sommardag

1. Du underbara sommardag,
som med ditt ljus mig fyller!
Den mjuka stigen vandrar jag
bland vilda rosors myller.

2. Här glimmar sjön i branta djup
och speglar häll och grenar,
och getter högt på bergets stup
gå tyst bland mörka enar.

3. Bestråla, ljus, de minsta snår,
som dina marker smycka!
Från dig jag kom, mot dig jag går,
bevingad av din lycka.

Paradisets timma

1. När människorna sova
vid sommarnattens sken
och tusen röster lova
sin fröjd från gren till gren,
då purpras lingonriset
av stilla skyars gull,
då hägrar paradiset
än över jordens mull.

2. Du äng, låt kalkar glimma
kring älvans lätta häl!
Du paradisets tima,
din dagg gjut i vår själ!
Än jublar fågelsången
kring gryningsljusa sund
så klar som första gången
i tidens första stund.