Höstsång i skärgården

 

1. Förgäves i rymden jag forskar
att se utav solen en flik;
farväl, I svartryggade torskar,
abborrar och flundror och sik!
Försvunnen är sommarn, den ljuva,
och öde stå himmel och sjö.
Si så ja, nu kommer det snö,
galoscher och snuva.

2. Ja, hösten han larmar och gormar
så uppblåst, att man kan bli sjuk.
Man kan ej gå upprätt för stormar
och frostbiten är min peruk.
Förskräckt flyttar svalan ur muren
och måsen på Romresa far -
ja, inte en broms får bli kvar
i öde naturen.

3. Märkvärdigt att slikt får passera,
ett väder för varg och för räv!
Vad gör man med solhatt numera
och byxor av bolstervarsväv?
Förminskad är himmelska polen,
av dagsljus man slätt icke vet:
Ponera! Donatis komet
tog månen och solen.

4. Man kan väl ej annat begripa,
än att vår planet är förvänd.
Jag tror att jag stoppar min pipa
och sveper min nattrock kring länd.
Likgott! låt det storma och yra,
jag mår ju som pärla i gull:
jag värmer min lilla kastrull
och stämmer min lyra. 

Se, töcknet de silvergrå vingar

1. Se, töcknet de silvergrå vingar
slår ut över lundarnas sal,
och lyktgubbar dansa i ringar
vid prasslet från kärrängens al.
Ur skrevorna uvarna ropa,
och stormarna tjutande sopa
de virvlande löv ned i dal.

2. Hopkrupen i grantoppen sitter
den urriga korp i sitt bo.
Ur sömnen han stundom uppspritter
vid ulvarnas tjut uppå mo.
Djupt humlan sig borrat i backen,
skogsmyran sig gömt uti stacken
och ödlan i sophögens sko.

3. Sig samla på tusende fläckar
regnpussar, än stora, än små;
och växande, svällande bäckar,
som högt över bräddarna nå,
de svänga i virvlande ringar;
än välva de fjärilens vingar,
än rosens bland kvistar och strå.

4. Och halkig och lös under klacken
blir stigen, som mjölkflickan drog.
Kullstjälpta i mullen på backen
nu ligga så hacka som plog.
Ej ljud mer av lamm eller bägga,
ej fålarna mer höras gnägga,
ej skällorna pingla i skog.

Ack, mitt hus är tomt och öde!

1. Ack, mitt hus är tomt och öde! 
Jag har mist min bästa vän. 
Själv jag längtar till de döde 
och slår nu min port igen. 
För mitt fönster häng gardiner, 
flor ikring min spegel fäst, 
ställ fram glas och karaffiner 
för processen och min präst. 

2. Min vänner, följ min tanka, 
gör min jordafärd ej grann. 
Blott ett litet skrank av planka, 
där min kista ställas kan. 
Svep mig bara i ett lakan, 
som tillhört en viss mamsell; 
lägg en visbok under hakan 
och i mun en karamell. 

3. Fästa baktill på min kista 
en försilvrad mässingsplåt, 
där min födsel och mitt sista 
läsas kan med suck och gråt. 
Skriv: I denna kista vilar 
en olycklig vandringsman, 
skjuten utav Astrilds pilar. 
Amen! Amen! - Sove han!

Sommarsöndag i naturen

1. Mycket klara Fridas ögon blänka
denna undersköna, friska dag.
Båtar myllra, upp och ned sig sänka
mellan skären - metspön, not och drag
äro ute denna söndagstimma -
dödens vardag för var mört det är -
Livets ängel uti solens strimma
åt var mänska fröjd och lust beskär.

2. Om ej ateist jag vore, Frida,
gärna skulle jag bland gräsens våg
falla ned och tända offer blida
för all skönhet, som mitt öga såg.
Skada, att man ateist skall vara,
då av tacksamhet min själ är full.
Helst jag ville tro, bak himlen klara
Skaparn ler bland strålar utav gull.

3. Lycklig Frida, som med blickar trygga
söker fästet blå och känner sig
på den gamla grunden säker bygga...
Lycklig Frida - mycket synd om mig!
Jag - å andra sidan - är dock vida
säkrare uppå naturlig grund.
Men ibland gå hjärtats stormar vida,
trotsa vetenskapens köld i grund.

4. Gräs, som susar, milda, blåa bölja,
mörka gran med allvar i din färg,
vindar svala, som mitt anlet skölja,
myra, mossa, stoft på högblått berg,
detta allt jag ville till mitt hjärta
sluta under tacksamhetens pris.
Ateistens väg är full av smärta,
men är säker dock på faktiskt vis.

5. Medan Fridas själ är som en stilla
å, som ringlar under ljusa blad,
ur min själ nog böljor sig förvilla
toppigt yra, dunkla, grå, åstad.
Orons kamp får tanken ofta strida,
i en storm mot klippor ödet honom vrok.
Klarhet söker jag som Strindberg, Frida,
klarhet uti min Familjebok!

Vän! i förödelsens stund

1. Vän, i förödelsens stund,
när ditt inre av mörker betäckes,
när i ett avgrundsdjup
minne och aning förgå,

2. tanken famlar försagd
bland skuggestalter och irrbloss,
hjärtat ej sucka kan,
ögat ej gråta förmår;

3. när från din nattomtöcknade själ
eldvingarna falla,
och du till Intet, med skräck,
känner dig sjunka på nytt,

4. säg, vem räddar dig då?
vem är den vänliga ängel,
som åt ditt inre ger
ordning och skönhet igen,

5. bygger på nytt din störtade
värld, uppreser det fallna
altaret, tändande där
flamman med prästerlig hand?

6. Endast det mäktiga Väsen,
som först ur den eviga natten
kysste Serafen till liv,
solarna väckte till dans.

7. Endast det heliga Ord,
som ropte åt världarna: "Bliven!"
och i vars levande kraft
världarna röras ännu.

8. Därföre gläds, o vän,
och sjung i bedrövelsens mörker:
Natten är dagens mor,
Kaos är granne med Gud.

Text: Erik Johan Stagnelius (1793-1823)

Musik: Andreas Holmberg 2009

Du ler med vita tänder

1. Du ler med vita tänder
och läppars röda glans,
och blickens ny sig tänder,
som aldrig nedan fanns.
Du gördlar dina länder
med samma lätta händer
som till din första dans.

2. Du räddat genom åren
ditt friska, knappa hull,
och ännu glänsa håren
som olja och som gull.
Kom, glömmom hjärtesåren!
I löten bräddar våren
sin blomsterskäppa full.

3. Vad sjuka skalder sjunga,
att lyckans tid förgår,
är sant på deras tunga
men vore lögn på vår.
Oss lyfta vingar unga
ur livets kval och tunga
i våra sena år.

Skåda skåda hur det våras

1. Skåda, skåda hur det våras.
Snön har smultit, se och märk.
Än en gång skall vi bedåras
av de gamla underverk.

2. Världen lyser, jorden grönskar,
vindar gå med lätta fjät.
Kanske får jag som jag önskar,
förr än någon anar det.

3. Här i jordens gröna lunder
stundom himlablomster gro,
men för mig ske inga under,
fast jag villig är att tro.