Allting i världen ger orsak att dricka

 


1. Allting i världen ger orsak att dricka,
när som man saken vill utgrunda rätt.
Ödet må fröjd eller vidrighet skicka,
allt till att möta finns endast ett sätt:
Vinet den glade än gladare gör,
jagar bekymret och sorgen förstör.

2. Tiderna äro just så som man tar dem;
griller ej fräta den rusiges själ.
Fröjdoms med vänner, så länge man har dem –
falla de undan, så sjungom: »Farväl!»
Ödet till hugnad åt människor gav
vin båd’ vid barnsöl och bröllop och grav.

3. Allting fördrar man så nöjd under ruset –
vinet den säkraste visheten ger.
Rymmer min älskliga maka ur huset
(som nu tyvärr bland oss händer och sker),
skyndar jag hurtigt att tömma min bål,
dricker med glädje tacksägelseskål.

Bleka dödens minut

1. Ja, du kommer till slut,

bleka Dödens minut,

då med granris min port blir prydd,

då min fönstergardin

utav blommig satin

blir på mitten tillhopasydd,

då min hand har en ros i förvar,

om vars doft ingen aning jag har.

Ja, du kommer till slut,

bleka Dödens minut,

då jag vilar så gömd och skydd.

2. Stärkta veck överallt.

Allting skiner så kallt.

Kandelabern, den hyrda, bär

sina ljus utan glans,

och den svartaste frans,

som fanns köpa, den finnes här.

Våta kinder sig skymma i flor,

såsom rosor i dimma, jag tror...

Stärkta veck överallt.

Allting skiner så kallt

där, som Döden med lien är.

3. Under klockornas vin

in de bära terrin

på en blåmanglad duk, så ren.

Solen, blek bak gradin,

slår i glaskaraffin

ned en stråle med gullgult sken.

Gamla frackar ses runt kring mitt stoft,

alla dunsta de malpappers doft.

Under klockornas vin

in de bära terrin,

en glaserad, med blom och gren.

4. Snart står kammaren kall

med sin svartklädda pall,

tom och dragig och väldigt arm.

Något bortrivet blad

av en krans far åstad

för ett vinddrag från fönstrets karm.

Ute höras de pulsa i snön

under klockornas ängsliga dön.

Snart står kammaren kall

med sin svartklädda pall

och en bårduk på stolens karm.

5. Allt för mycket besvär...

Jag så föga begär.

Bättre varit, att falla få

som ett blad faller ner,

virvlar runt och beger

sig till vila bland stoft och strå.

Daggen faller, och frosten gör vitt,

snart är bladet i smulor förspritt.

Allt för mycket besvär...

Jag så föga besvär

utav klockor och sånger då.

6. Ja... Men har du en ros,

kan du lägga den hos

mig på kullen, när dock du går

vägen strax där förbi

under fåglarnas skri,

medan sommarn, den glada, rår.

Kan min ande med dimfingrar då

vänligt vinka - nog görer den så!

Som en fjäril, som vind

vill jag röra din kind

ibland kors och bland snäckor små.

Den svåra dagen redan

 

1. Den svåra dagen redan 
nu lutar mot sitt fall; 
en dunkel sky - där nedan 
är himlen klar och kall. 

2. Min själ, var tröst, var stilla, 
mitt hjärta, kväv ditt skri! 
Hur snart blir allting stilla, 
hur snart är allt förbi.

Granen vid din moders hydda

Var än du fjärran är, så lyss till suset
av granen, skuggande din moders hydda!
Du helga träd, du alltid sommarprydda,
som stiger himmelssträvande ur gruset!

Höstsång i skärgården

 

1. Förgäves i rymden jag forskar
att se utav solen en flik;
farväl, I svartryggade torskar,
abborrar och flundror och sik!
Försvunnen är sommarn, den ljuva,
och öde stå himmel och sjö.
Si så ja, nu kommer det snö,
galoscher och snuva.

2. Ja, hösten han larmar och gormar
så uppblåst, att man kan bli sjuk.
Man kan ej gå upprätt för stormar
och frostbiten är min peruk.
Förskräckt flyttar svalan ur muren
och måsen på Romresa far -
ja, inte en broms får bli kvar
i öde naturen.

3. Märkvärdigt att slikt får passera,
ett väder för varg och för räv!
Vad gör man med solhatt numera
och byxor av bolstervarsväv?
Förminskad är himmelska polen,
av dagsljus man slätt icke vet:
Ponera! Donatis komet
tog månen och solen.

4. Man kan väl ej annat begripa,
än att vår planet är förvänd.
Jag tror att jag stoppar min pipa
och sveper min nattrock kring länd.
Likgott! låt det storma och yra,
jag mår ju som pärla i gull:
jag värmer min lilla kastrull
och stämmer min lyra. 

Se, töcknet de silvergrå vingar

1. Se, töcknet de silvergrå vingar
slår ut över lundarnas sal,
och lyktgubbar dansa i ringar
vid prasslet från kärrängens al.
Ur skrevorna uvarna ropa,
och stormarna tjutande sopa
de virvlande löv ned i dal.

2. Hopkrupen i grantoppen sitter
den urriga korp i sitt bo.
Ur sömnen han stundom uppspritter
vid ulvarnas tjut uppå mo.
Djupt humlan sig borrat i backen,
skogsmyran sig gömt uti stacken
och ödlan i sophögens sko.

3. Sig samla på tusende fläckar
regnpussar, än stora, än små;
och växande, svällande bäckar,
som högt över bräddarna nå,
de svänga i virvlande ringar;
än välva de fjärilens vingar,
än rosens bland kvistar och strå.

4. Och halkig och lös under klacken
blir stigen, som mjölkflickan drog.
Kullstjälpta i mullen på backen
nu ligga så hacka som plog.
Ej ljud mer av lamm eller bägga,
ej fålarna mer höras gnägga,
ej skällorna pingla i skog.

Ack, mitt hus är tomt och öde!

1. Ack, mitt hus är tomt och öde! 
Jag har mist min bästa vän. 
Själv jag längtar till de döde 
och slår nu min port igen. 
För mitt fönster häng gardiner, 
flor ikring min spegel fäst, 
ställ fram glas och karaffiner 
för processen och min präst. 

2. Min vänner, följ min tanka, 
gör min jordafärd ej grann. 
Blott ett litet skrank av planka, 
där min kista ställas kan. 
Svep mig bara i ett lakan, 
som tillhört en viss mamsell; 
lägg en visbok under hakan 
och i mun en karamell. 

3. Fästa baktill på min kista 
en försilvrad mässingsplåt, 
där min födsel och mitt sista 
läsas kan med suck och gråt. 
Skriv: I denna kista vilar 
en olycklig vandringsman, 
skjuten utav Astrilds pilar. 
Amen! Amen! - Sove han!