Eftersom vid kyrkliga förrättningar allt oftare efterfrågas "psalmer som inte talar så mycket om Gud och Jesus", publiceras här en alternativ psalmbok till den kyrkliga. Men även troende kristna torde ibland kunna finna viss uppbyggelse i den ordmusik som tonar fram även, och kanske inte minst, i denna samling. Och åtminstone första trosartikeln torde här stundom komma till visst uttryck, oavsett om Skaparen nämns vid namn eller ej. Eller också kanske mera en "själens dunkla natt".
1. Allting i världen ger orsak att dricka, när som man saken vill utgrunda rätt. Ödet må fröjd eller vidrighet skicka, allt till att möta finns endast ett sätt: Vinet den glade än gladare gör, jagar bekymret och sorgen förstör. 2. Tiderna äro just så som man tar dem; griller ej fräta den rusiges själ. Fröjdoms med vänner, så länge man har dem – falla de undan, så sjungom: »Farväl!» Ödet till hugnad åt människor gav vin båd’ vid barnsöl och bröllop och grav. 3. Allting fördrar man så nöjd under ruset – vinet den säkraste visheten ger. Rymmer min älskliga maka ur huset (som nu tyvärr bland oss händer och sker), skyndar jag hurtigt att tömma min bål, dricker med glädje tacksägelseskål.
1. Den svåra dagen redan nu lutar mot sitt fall; en dunkel sky - där nedan
är himlen klar och kall. 2. Min själ, var tröst, var stilla, mitt hjärta, kväv ditt skri! Hur snart blir allting stilla, hur snart är allt förbi.
Var än du fjärran är, så lyss till suset av granen, skuggande din moders hydda! Du helga träd, du alltid sommarprydda, som stiger himmelssträvande ur gruset!
1. Förgäves i rymden jag forskar att se utav solen en flik; farväl, I svartryggade torskar, abborrar och flundror och sik! Försvunnen är sommarn, den ljuva, och öde stå himmel och sjö. Si så ja, nu kommer det snö, galoscher och snuva. 2. Ja, hösten han larmar och gormar så uppblåst, att man kan bli sjuk. Man kan ej gå upprätt för stormar och frostbiten är min peruk. Förskräckt flyttar svalan ur muren och måsen på Romresa far - ja, inte en broms får bli kvar i öde naturen. 3. Märkvärdigt att slikt får passera, ett väder för varg och för räv! Vad gör man med solhatt numera och byxor av bolstervarsväv? Förminskad är himmelska polen, av dagsljus man slätt icke vet: Ponera! Donatis komet tog månen och solen. 4. Man kan väl ej annat begripa, än att vår planet är förvänd. Jag tror att jag stoppar min pipa och sveper min nattrock kring länd. Likgott! låt det storma och yra, jag mår ju som pärla i gull: jag värmer min lilla kastrull och stämmer min lyra.
1. Se, töcknet de silvergrå vingar slår ut över lundarnas sal, och lyktgubbar dansa i ringar vid prasslet från kärrängens al. Ur skrevorna uvarna ropa, och stormarna tjutande sopa de virvlande löv ned i dal. 2. Hopkrupen i grantoppen sitter den urriga korp i sitt bo. Ur sömnen han stundom uppspritter vid ulvarnas tjut uppå mo. Djupt humlan sig borrat i backen, skogsmyran sig gömt uti stacken och ödlan i sophögens sko. 3. Sig samla på tusende fläckar regnpussar, än stora, än små; och växande, svällande bäckar, som högt över bräddarna nå, de svänga i virvlande ringar; än välva de fjärilens vingar, än rosens bland kvistar och strå. 4. Och halkig och lös under klacken blir stigen, som mjölkflickan drog. Kullstjälpta i mullen på backen nu ligga så hacka som plog. Ej ljud mer av lamm eller bägga, ej fålarna mer höras gnägga, ej skällorna pingla i skog.
